Blanda en glasyr

Förberedelser

Att blanda en glasyr betyder att väga upp råvaror i pulverform (malda mineral, leror och frittor, som är glas tillverkat i fabrik och malt till pulver) efter ett recept och blanda dem med vatten till ett glasyrslam, en tjock vätska av pulver som hålls svävande i vatten. Sedan siktar man glasyren, justerar tjockleken och testar den på den egna leran innan den får komma på ett riktigt föremål. Varje siffra i den här guiden är en utgångspunkt: rätt vattenmängd, tjocklek och sikt för en viss glasyr är de som de egna testerna visar, så skriv upp vad som görs och vad det ger.

Det här behövs

• En våg som visar 0,01 g för tester och färgmedel, och en större för kilosatser.
• Behållare med lock: låga för torra råvaror, hinkar för glasyr. Derek Au förvarar testglasyrer i soppburkar med lock.
• En ren skopa för varje råvara, så att ett pulver aldrig förs över till ett annat.
• Ett blandningsredskap: en borrmaskin med färgvisp, eller för små tester en mixer som bara används till glasyr. En visp duger om inget annat finns.
• Siktar, som i Storbritannien säljs som sieves och lawns: 80 mesh, plus 100 eller 120 mesh för glasyrer med färgmedel.
• En mätcylinder eller spruta på 100 mL, för att mäta specifik vikt.
• Etiketter, en vattenfast märkpenna och en anteckningsbok, eller anteckningarna och brännloggarna i Glazecalc.
• Provbitar av den lera som ska glaseras.
• Andningsskydd, gummihandskar, en svamp och en mopp.

Köpa råvaror

Var råvaror säljs

Keramiker köper av keramikleverantörer, som säljer lera, glasyrråvaror och verktyg. Tabellen visar några i det egna landet, var och en kontrollerad på butikens egen webbplats, och det går att välja ett annat land för att se dess butiker. Sortimentet ändras, så kontrollera före beställning. Stora producenter som Sibelco och Imerys säljer till industrin; keramiker köper deras råvaror genom butiker som dessa. Digitalfire, en referenswebbplats om keramik, har en förteckning över leverantörers butiker på andra håll.

Hur mycket man ska köpa

Standardsäcken är 50 lb (22,7 kg) i USA och 25 kg (55 lb) på andra håll, så de två är nästan lika stora. Många leverantörer säljer också förpackningar på 1, 2,5 eller 5 kg (ungefär 2,2, 5,5 eller 11 lb) för tester. Glazy, den öppna receptdatabasen, råder till att köpa de råvaror som går åt jämnt (fältspat, kvarts, kaolin, krita och fritta för mellantemperatur) i hela säckar, som ofta är 20 till 30 % billigare. Köp färgmedel, de metalloxider och färgkroppar som färgar en glasyr, i små mängder: de flesta används i halter under 5 %. Glazys exempel på inköpslistor landade på ungefär 515 dollar för mellantemperatur och 397 dollar för högtemperatur, i amerikanska priser.

En grunduppsättning

Glazys grundlista för alla temperaturer är kvarts, kaolin, fältspat, krita, zinkoxid och dolomit eller talk. De flesta glasyrer för mellantemperatur (Ortonkägla 5–6) behöver också bor, oftast från en fritta, som Glazy kallar ”jämn och mindre löslig än ofrittade borater”. Uppsättningen nedan är vårt förslag, hämtat från Glazys lista och en lista från ett forum. Glasering från grunden förklarar vad varje råvara gör.

Datablad och säkerhetsdatablad

Be om två dokument för varje råvara. Ett tekniskt datablad (TDS) anger dess kemiska analys: andelen av varje oxid i pulvret, räknat efter vikt. Glazecalc räknar utifrån dessa, och på sidan Råvaror går det att lägga till en råvara utifrån en leverantörs analys. Ett säkerhetsdatablad (SDB) talar om hur det obrända pulvret ska hanteras. Spara varje säkerhetsdatablad och läs det före blandningen.

Analyser är medelvärden, inga löften. Valentine Clays skriver ”MEDELVÄRDEN. DESSA UTGÖR INGEN SPECIFIKATION” på sitt datablad för flinta, och Glazys analyser av Custer-fältspat från olika år går från ungefär 68,5 % till 72,4 % kiseldioxid. Vi föreslår att varje säcks batchnummer (koden för tillverkningspartiet) skrivs in i anteckningarna, så att det går att se om en förändring i en beprövad glasyr kom från råvaran.

HSE varnar för att kristallin kiseldioxid ”kan vara felaktigt märkt som ’amorf kiseldioxid’”. Och ett säkerhetsdatablad gäller pulvret, inte föremålet: det säger ingenting om huruvida en bränd glasyr är livsmedelssäker. Det kan bara ett laboratorietest av metallavgivningen från det brända föremålet visa.

Namn ändras, så köp efter kemin

Varumärken kommer och går när gruvor stängs. Custer-fältspat, som bröts i South Dakota i mer än 75 år, tog slut i slutet av 2023. När Clay Art Center gick över till G-200 AU och Mahavir behövde ungefär hälften av deras glasyrer justeras. G-200 och G-200 HP finns inte heller längre, och Laguna importerar nu Mahavir, vars kemi ligger nära G-200.

Gerstley Borate, ett naturligt bormineral i många äldre recept, har varit svårt att få tag på sedan gruvan stängdes år 2000, men New Mexico Clay rapporterade i november 2025 att Laguna levererade ”Gerstley Borate Original”. Källorna är oeniga om Gillespie Borate som ersättning. Tillverkaren säljer den som en ersättning pund för pund. Berkeley Potters Studio säger att den ”inte är någon direkt ersättning”, och Digitalfire fann att den ändrade en glasyrs färg. Det säkra är att jämföra de två utifrån deras oxider och sedan testa.

Namnen skiljer sig också mellan regioner. I Nordamerika står de engelska orden flint, quartz och silica för samma sak, mald kvarts, och Digitalfire säger att det troligen inte går att få tag på äkta flintpulver hos leverantörerna. I Storbritannien är flinta en egen produkt: Valentines flinta är kalcinerad (upphettad) kiseldioxid. Båda är nästan ren kiseldioxid, så vi räknar med att de ligger nära varandra, men kontrollera analysen. För kaolin säger Glazy att byten en mot en, till exempel EPK i stället för en china clay, ”fungerar ofta alldeles utmärkt, särskilt när mängderna är under 10 %”.

Många recept nämner råvaror som säljs i ett land men inte i ett annat. Tabellen nedan tar varje råvara i biblioteket i Glazecalc som inte säljs där råvarorna köps, och hittar, utifrån analyserna, den närmaste råvaran av samma typ som säljs där. Siffran visar hur långt ifrån varandra de två ligger: hur många gram deras oxider efter bränning skiljer sig åt, per 100 g råvara, summerat över alla oxider. Inom ungefär 15 g kan den ena oftast ersätta den andra i ett första test. Namnen har tillverkarnas och butikernas egna koder, så det går att fråga efter dem med namn.

Glazecalc jämför råvaror efter vad de tillför den brända glasyren, inte efter namn. Ett recept med en råvara som inte tillverkas längre anger vad som används nu. Föreslå mängder och jämför räknar om mängderna för en ersättning, och Matcha med det jag har gör receptet på nytt av råvarorna i förrådet. Båda matchar bara oxiderna efter bränning, så testa en liten sats först.

Förvaring av råvaror och glasyrer

Torra råvaror

Förvara pulvren torrt, i behållare med lock som hålls stängda när ingen öser ur dem; Glazy råder till lufttäta behållare. Välj låga behållare framför djupa tunnor: HSE påpekar att en djup tunna gör att man måste luta sig in, och att dammet har längre att falla. Ställ dem på en hylla, så att det går att moppa under. Soda (natriumkarbonat) och Cornish Stone drar åt sig fukt från luften. En keramiker på ett forum torkar dem på en bakplåt vid ungefär 50 °C (122 °F) och varnar för att tunna färghinkar kan spricka i ett garage med minusgrader. Vi föreslår att lösliga råvaror (soda, borax, litiumkarbonat och ofrittade borater som Gerstley Borate) förvaras lufttätt och inomhus.

Blandade glasyrer

En glasyr i en hink fortsätter att förändras. Svårlösliga råvaror (nefelinsyenit, litiumkarbonat, Gerstley Borate, colemanit, strontiumkarbonat och frittor i allmänhet) ändrar med tiden hur den flyter och kan bilda små kristaller, i högre grad i ett varmt rum. Gerstley Borate gör glasyrslammet geléartat, ”även i mindre halter”. Brunaktigt vatten ovanpå en glasyr som har satt sig är löst järn: häll av det och ersätt det med rent vatten. Räkna också med:

• Hård bottensats: en glasyr som blandats så tjock att den klarar sig utan tillsatser lägger sig ofta som ett hårt lager i botten. Att späda och flocka den hjälper (se Specifik vikt).
• Dålig lukt, från mikrober som lever av lim som CMC. En glasyr som luktar kan ändå användas om den går bra att lägga på.
• Frysning: låt inte hinkarna frysa. Tina en frusen hink i rumstemperatur och se efter om den har spruckit.

Häll inte tillbaka använd glasyr i förvaringshinken och doppa inte penslar i den. Rör om en lagrad glasyr innan den används, mät dess specifika vikt igen och sikta den om den har klumpar eller kristaller.

Märkning

Märk varje hink med vattenfast märkpenna. Zakin, som skriver för Ceramic Arts Network, anger glasyrens namn, hela receptet inklusive färgmedel, käglan, datum och, i en delad verkstad, de egna initialerna. Vi föreslår att också målvärdet för den specifika vikten och eventuellt epsomsalt eller CMC skrivs dit. UT Austin färgkodar också: orange hinkar för låg temperatur, vita för mellantemperatur. Behandla en glasyr utan etikett som en som kan innehålla bly, och använd den inte på föremål för mat.

Vägning

Procent och satser

Ett recept anger varje råvara som procent av torrvikten. Huvudråvarorna summeras oftast till 100, och färgmedel läggs ofta till utöver basen. Multiplicera varje tal med satsstorleken delad med 100 för att få en sats, den mängd som blandas på en gång. För 5000 g multiplicerar UT Austin med 50, så en råvara på 4 % blir 200 g.

På en receptsida sköter Räkna om till en sats multiplikationen: ange till exempel 500 g, så blir varje mängd gram att väga upp, eller pund och uns om det är valt under Inställningar. Skriv ut kan ge bara en väglista, med en löpande summa för vägning i en enda hink och en ruta att bocka av bredvid varje råvara.

Välj våg efter den minsta mängden

En vågs upplösning, det minsta steg den visar, begränsar hur små mängder som går att väga noggrant. I ett test på 100 g är ett färgmedel på 0,5 % lika med 0,5 g. En våg som visar 0,1 g kan visa fel med 0,05 g, ungefär 10 % av mängden; för 0,15 g är felet ungefär en tredjedel. Det är vår egen uträkning, men den visar varför färgmedel behöver en noggrannare våg.

Råden går isär om hur noggrann våg som behövs. Derek Au fann att en billig digitalvåg på 200 g genomgående visade fel. Han rekommenderar en våg på 200 g som visar 0,01 g om man bara köper en, och bedömer en bra balansvåg med tre skalarmar (triple beam) som ”mycket pålitligare än en billig digitalvåg”. Det säkra valet är enligt vår bedömning 0,01 g för tester (50 till 200 g) och färgmedel, och en bordsvåg som visar 0,1 g eller 1 g för satser på 1 kg (ungefär 2 lb) och uppåt. Kontrollera båda då och då med en kalibreringsvikt.

Väg i tur och ordning och bocka av varje råvara

1. Kontrollera att det finns tillräckligt av varje råvara.
2. Ta på andningsskyddet. Kontrollera att vågen är ren och står plant.
3. Ställ den tomma behållaren på vågen och tarera: tryck på tara-knappen, som nollställer visningen så att bara det som läggs i vägs.
4. Väg varje råvara i tur och ordning med dess egen rena skopa, stäng varje burk innan nästa öppnas och bocka av varje råvara så snart den ligger i behållaren.

Derek Au väger upp i en enda skål i separata högar, så att ett misstag kan tas bort med skopan. Om allt vägs i en enda hink utan att vågen tareras mellan råvarorna visar den löpande summan i Glazecalc vad vågen ska visa efter varje råvara.

Blandning och siktning

Hur mycket vatten

Källorna är oeniga. Derek Au börjar tjockt, med 50 mL vatten per 100 g pulver, och tillsätter mer senare. Potterycrafts anger 65 mL per 100 g för en pulverglasyr. UT Austin använder lika stor vikt vatten som pulver, och när Digitalfire hällde 20 kg pulver i 20 kg vatten mätte de en specifik vikt på 1,46.

Vatten går snabbt att tillsätta men tar lång tid att få bort, så börja i underkant. Vår uppskattning: börja med ungefär 70 till 80 mL per 100 g (700 till 800 mL per kilo, eller ungefär 11 till 12 US fl oz per pund). Låt pulvret dra vatten, blanda och sikta vid den tjockleken, och tillsätt sedan vatten lite i taget tills den specifika vikten är rätt. 1 mL vatten väger 1 g, så vattnet kan vägas. Om det blir för mycket, låt glasyren sätta sig och ta sedan bort klart vatten från ytan med en svamp eller häll av det.

Redskap och vatten

• Propellerblandare. Digitalfire kallar en bra sådan ”oumbärlig”. En borrmaskin med sladd och färgvisp klarar jobbet i en hink. UT Austin kör den minst 4 till 5 minuter efter att glasyren ser färdigblandad ut och håller vispen borta från hinken, som den annars kan skrapa loss plast från.
• Mixer. Den ”fungerar extremt bra för små satser” (Digitalfire). Använd den bara till glasyr: den får aldrig gå tillbaka till köket.
• Visp eller pinne. Zakins val när det inte finns någon blandare.

Vatten varierar också, och Digitalfire påpekar att det påverkar hur ett glasyrslam beter sig. Derek Au använder vatten renat med omvänd osmos eftersom hans kranvatten är hårt. Anteckna alltid vilket vatten som används.

Steg för steg

1. Ta på andningsskyddet, och gummihandskar om händerna ska ner i glasyren. Zakin bär andningsskydd från det att vägningen börjar tills glasyren är blöt.
2. Mät upp ungefär 70 till 80 mL vatten per 100 g pulver i hinken.
3. Häll i det uppvägda pulvret försiktigt, från låg höjd. UT Austin häller pulver i varmt vatten; Zakin och Au häller vatten på pulver. Vi föreslår pulver i vatten, som rör upp mindre damm, utom för ett recept med mycket bentonit: rör då först ihop de torra pulvren.
4. Låt pulvret dra vatten: låt det stå i vattnet utan att röra om. Digitalfire väntar ungefär 20 minuter. Pulver med glasyrlim eller bindemedel behöver stå över natten.
5. Blanda tills det inte finns några torra fickor eller klumpar kvar.
6. Sikta glasyren två gånger (se nedan).
7. Täck över den och låt den stå över natten, blanda sedan igen och känn efter om det har bildats ett hårt lager i botten.
8. Mät den specifika vikten och tillsätt vatten lite i taget tills målvärdet är nått.
9. Märk hinken och skriv upp vad som gjordes.
10. Städa vått: moppa golvet och torka av alla ytor, även utsidan av råvarornas burkar.

Siktning

En sikt är ett nät i en ram. Att trycka glasyren genom sikten med en borste bryter sönder klumpar som blandningen lämnat kvar och fångar partiklar som annars blir prickar vid bränningen. Ju högre mesh-tal, desto finare nät: 80 mesh har en maskvidd på ungefär 0,18 mm och 100 mesh ungefär 0,15 mm.

Källorna rekommenderar olika maskvidder. Zakin siktar två gånger genom 50 eller 80 mesh. Derek Au använder 120 mesh för de flesta glasyrer, särskilt sådana med kobolt eller järn: tre omgångar genom 80 mesh lämnade ändå järnprickar i en celadon, och en omgång genom 120 mesh löste det. 60 till 80 mesh sparar han till askglasyrer och andra med grova råvaror. Potterycrafts i Storbritannien föreslår 60 till 80 mesh. Ett säkert standardval:

Specifik vikt

Specifik vikt visar hur mycket pulver det finns i glasyrslammet. Den är vikten av en viss volym glasyr delad med vikten av samma volym vatten. Vatten har 1,00, och en glasyr med specifik vikt 1,45 väger 145 g per 100 mL. Att blanda till en uppmätt specifik vikt är sättet att få samma tjocklek, och samma lager, varje gång. Den har ingen enhet, så den är densamma i gram och i uns.

Mät den genom att väga 100 mL

1. Rör om glasyren så att inget ligger kvar på botten.
2. Ställ en mätcylinder på 100 mL (ett högt mätrör med gradering) eller en spruta på 100 mL på vågen och tarera.
3. Fyll den med glasyr till exakt 100 mL och läs av markeringen i ögonhöjd.
4. Väg och dela antalet gram med 100: 145 g ger specifik vikt 1,45.

Digitalfire markerar också en mugg vid nivån för 500 g vatten, fyller den med glasyr upp till markeringen och delar vikten med 500; ett större och fullare mått är noggrannare. En flytvikt, en flottör som läses av där den flyter i glasyren, går snabbt men kan visa fel i tjocka eller geléartade glasyrer. Brittiska flytvikter, som den från Potclays, visar baumégrader (°Bé). Enligt vår uträkning är specifik vikt = 145 ÷ (145 − °Bé), så 46 °Bé motsvarar ungefär 1,46. Äldre brittiska böcker anger pintvikt, antalet uns i en brittisk pint glasyr: dela den med 20, så 29 oz motsvarar ungefär specifik vikt 1,45 (också vår uträkning).

Målvärden

Källorna är oeniga, mest av allt om penselglasering och sprutning, där den brittiska leverantören Potclays anger mycket högre värden (dess egna är ”endast vägledande”). Se varje siffra som en utgångspunkt. Digitalfires viktigaste råd är att hitta den specifika vikt och den flockning som fungerar för varje glasyr, och sedan upprepa dem och skriva upp dem.

För att bedöma en doppglasyr med ögat doppar AMACO i 5 sekunder och letar efter ett lager som är ungefär lika tjockt som ett amerikanskt tiocentsmynt. Digitalfire bränner provbitar som doppats i 5 sekunder för att kontrollera.

Vatten för en viss specifik vikt: vår uppskattning

Tabellen nedan är vår egen uträkning, inte en källas. Den förutsätter att pulvrets partiklar har en densitet på 2,6 g per cm³, vilket är ett antagande, inte en mätning. Lera, lösliga råvaror och flockning ändrar alla en verklig glasyr, så använd tabellen som start och mät sedan. Som kontroll förutsäger den specifik vikt 1,44 för lika vikt pulver och vatten, nära Digitalfires uppmätta värde, specifik vikt 1,46. Den visar också att man med 70 till 80 mL per 100 g börjar över specifik vikt 1,50, tjockare än vad som behövs.

Epsomsalt, glasyrlim (CMC) och bentonit

Epsomsalt (magnesiumsulfat) får en glasyr att stelna lite, som en gelé, när den står still och att flyta igen när den rörs om. Det kallas att flocka glasyren, och en glasyr som beter sig så är tixotrop: den läggs på jämnare, droppar mindre och sjunker mindre till botten. Digitalfire föreslår att börja med ungefär 2 g per gallon när den specifika vikten är rätt (ungefär 0,5 g per liter, vår omräkning) och att justera mängden varje gång glasyren blandas, eftersom inget recept bör låsa fast doseringen. Vi föreslår att saltet först löses i lite hett vatten. I ett exempel från Digitalfire droppade en glasyr med specifik vikt 1,45, så vatten fick ner den till specifik vikt 1,43 och epsomsalt flockade den tillbaka till krämig konsistens, och den lade sig jämnt. En enkel kontroll: rör om, sluta och titta. En flockad glasyr rör sig vidare i ungefär 2 eller 3 sekunder, stannar sedan och fjädrar tillbaka lite.

Glasyrlim (CMC, karboximetylcellulosa) gör glasyrslammet klibbigare och långsammare att torka, och ger ett hårdare lager som sitter fast på föremålet. Det betyder mest för penselglasyrer och glasyrer med mycket fritta. I Digitalfires exempel blandas 3,75 g in i 1000 g glasyrslam, och det måste göras med mixer. En glasyr med CMC flockar inte med epsomsalt, och eftersom mikrober lever av limmet kan den förändras i hinken och börja lukta.

Bentonit, en mycket finkornig lera, hjälper till att hålla de andra partiklarna svävande. Doppglasyrer brukar förlita sig på 15 till 25 % obränd lera för detta. För ett recept med för lite lera hjälper ungefär 1 till 3 % bentonit; Digitalfire säger att en glasyr med mer än 15 % lera inte bör behöva bentonit till mer än 1 % av den torra glasyrens vikt.

Provbitar och provserier

Börja i liten skala

Derek Au arbetar sig uppåt i tre steg: ett test på 50 eller 100 g, en provsats på 1 till 2 kg om det fungerar, och sedan en verkstadssats på 5 till 10 kg. Enligt vår uppskattning ger ett test på 100 g med specifik vikt 1,45 ungefär 135 mL (ungefär 4½ US fl oz) glasyrslam, nog för att doppa några små provbitar i en smal mugg.

Testa på den egna leran

En glasyr kan se helt annorlunda ut på en annan lera eller i en annan ugn: Clay Art Center testade var och en av sina omarbetade glasyrer på fyra lermassor, vid kägla 6 och vid kägla 10. Potclays nybörjarguide till glasyrtester föreslår:

• 6 till 10 provbitar (små bitar för att prova en glasyr) av den lera som faktiskt ska användas, med en anteckning om de är skröjade eller helt torra
• en ändring i taget
• doppning en gång och två gånger, för att se glasyren i tunt och tjockt lager
• alla provbitar i samma ugnsfyllning
• en markering på varje provbit före bränningen, med stämpel, ristning eller underglasyrpenna.

Vi föreslår provbitar som står upprätt, eftersom en platt provbit döljer hur långt en glasyr rinner, med ett band med struktur som visar hur glasyren tunnas ut och skiftar färg över kanter, och en oglaserad fot. Ställ varje provbit på ett litet fat, en skröjad lerbit eller plattengobe som fångar droppar. Ställ en kontrollkägla, en liten keramisk kägla som böjer sig när den har fått tillräckligt med värme, nära provbitarna för att visa hur mycket värme de har fått; Bränna i en enkel keramikugn förklarar käglor. Ge varje provbit en kort kod och skriv den bredvid receptet i anteckningarna. Willers, som skriver för Ceramic Arts Network, använder siffror och bokstäver och skriver själva systemet längst fram i anteckningsboken.

Provserier

En provserie är en rad tester som går i jämna steg från en blandning till en annan: från en glasyr till en annan, eller från en basglasyr till samma glasyr med mer färgmedel. Derek Au låter till exempel järnoxid öka i en transparent bas i steg om 1 %. En volymmetod som förknippas med Ian Currie sparar tid, eftersom bara de två ändarna behöver blandas:

1. Blanda de två ändglasyrerna, A och B, som lika stora satser och sikta båda.
2. Tillsätt vatten i den som har minst volym tills båda har exakt samma våta volym.
3. Rör om i båda och mät sedan upp varje blandning med en spruta i en egen numrerad mugg.
4. Rör om i varje mugg och doppa en provbit.

I vårt räkneexempel är A 100 g av en transparent bas, och B är samma bas med 4 g röd järnoxid tillsatt (en tillsats på 4 %). Varje milliliter av B innehåller samma andel bas som en milliliter av A, plus sitt järn, så muggarna går från inget järn till 4 % i steg om 1 %. Varje ända bidrar med 100 mL till serien, vilket en sats på 100 g räcker till enligt vår uppskattning.

Metoden kräver noggranna uträkningar, välblandade ändar med jämn specifik vikt och en noggrann våg. Derek Au blandar också efter vikt i stället för volym. En triaxialblandning gör samma sak med tre ändar, utlagda i en triangel.

När ett steg ser lovande ut sparar Spara som kopia på receptsidan det som ett eget recept och lämnar originalet som det var.

Föra anteckningar

Willers formulerar målet väl: ”tillräckligt med information för att kunna upprepa, eller undvika, de resultat du kom fram till”. Skriv i förväg upp vad som ska testas, och resultaten när ugnen plockas ur. Potclays lägger till glaseringssättet, tjockleken, lermassan och hela bränningen, med ramper, hålltider och kylning. En ramp är en hastighet för uppvärmning eller kylning, till exempel 60 °C (108 °F) i timmen, och en hålltid (även kallad utjämning) håller ugnen vid en temperatur under en bestämd tid. Anteckna batchnummer, vilket vatten som användes och eventuella byten: Clay Art Centers byte av fältspat innebar att ungefär hälften av deras glasyrer fick justeras.

I Glazecalc innehåller ett sparat recept själva receptet. En brännlogg registrerar varje bränning: ugnen, datum, tider, temperaturer, käglor och anteckningar. Anteckningar rymmer allt annat, till exempel satsanteckningarna ovan och vad varje provbit visade.

Källor

• Glazy: Raw materials
• Glazy: Specific gravity
• Digitalfire: Specific gravity
• Digitalfire: Epsom salts
• Digitalfire: CMC gum
• Digitalfire: Dipping glaze
• Digitalfire: Bentonite
• Digitalfire: Water solubility
• Digitalfire: Gerstley Borate
• Digitalfire: Mahavir potash feldspar
• Digitalfire: Flint
• Clay Art Center: The end of an era, the extinction of Custer feldspar
• Berkeley Potters Studio: What the flux, November 2023
• New Mexico Clay: Gerstley Borate Original
• Ceramic Arts Network: Glaze chemistry 101, a quick course on mixing ceramic glazes (Zakin)
• Ceramic Arts Network: How to keep good records when testing ceramic glazes (Willers)
• Ceramic Arts Network: 8 ways to apply glaze (Hopper)
• Derek Au: Mixing test glazes
• Derek Au: Digital scales for weighing glazes
• Derek Au: Triaxial testing
• UT Austin ceramics wiki: How to mix glazes
• Potclays: The beginner's guide to glaze testing
• Potclays: Glaze hydrometer
• Potterycrafts: Nordic Blue Mist powder glaze
• HSE: Glaze and colour preparation (CR1)
• Valentine Clays: Flint technical data sheet
• Ceramic Arts Daily forum: Ian Currie test tiles