Glasering från grunden

Vad en glasyr är

En glasyr är ett tunt lager glas som har smält fast på ett föremål. Glazy, den öppna databasen för glasyrrecept, kallar den ”en glasformel avpassad för att smälta och förenas med lera vid vissa temperaturer”. Glasyren läggs på som ett lager pulver och smälter i ugnen till ett glasartat skikt som försluter leran, så att föremålet inte lika lätt läcker, missfärgas eller slits. Vid bränningens topptemperatur reagerar smältan också med leran och bildar ofta ett mellanskikt som förankrar glasyren. På lergods ligger glasyren ovanpå som ett eget lager; på stengods smälter den in i skärven.

Ett recept anger råvaror, till exempel fältspat, krita och kaolin. I ugnen avgår en del av varje råvara som gas (vatten eller koldioxid), och resten blir oxider: föreningar av ett grundämne med syre, till exempel kiseldioxid (SiO₂) eller kalciumoxid (CaO). Det brända glaset består av oxider, och därför beskriver keramiker en glasyr med dem. Varje oxid har en av tre uppgifter.

• Kiseldioxid (SiO₂) är glasbildaren: den bygger upp glaset. Ren kiseldioxid smälter först över 1700 °C (3100 °F), långt varmare än en keramikugn blir, och en glasyr med mycket kiseldioxid är i regel mer hållbar.
• Flussmedel sänker smältpunkten till en temperatur som en ugn kan nå. Alkalierna, som skrivs R₂O, är oxiderna av natrium, kalium och litium (Na₂O, K₂O, Li₂O); de verkar från Ortonkägla 06 och uppåt genom mellan- och högtemperatur. De alkaliska jordartsmetallerna, som skrivs RO, är oxiderna av kalcium, magnesium, barium och strontium (CaO, MgO, BaO, SrO), och zinkoxid (ZnO) räknas till samma grupp; de verkar bäst från kägla 5 till kägla 10. R står för vilken metall som helst i gruppen.
• Aluminiumoxid (Al₂O₃) är stabilisatorn. Den gör smältan trögare så att den stannar kvar på lodräta väggar, och ger hårdhet och hållbarhet. Glazy varnar: med för lite aluminiumoxid ”kan glasyren rinna; för mycket kan göra smältan så trög att den blir matt”. Aluminiumoxid kommer mest från lera och fältspat.

Bor (B₂O₃) suddar ut gränsen. Kemister räknar det som en glasbildare, men vid de temperaturer som en keramikverkstad bränner till verkar det som ett flussmedel, och keramiker behandlar det som ett sådant. Det är avgörande vid kägla 5–6 och behövs inte vid högtemperatur. (Käglor, som keramiker använder för att ange en bränning, förklaras längre ned.)

Ett sätt att komma ihåg det: kiseldioxiden är glaset, flussmedlen låter det smälta vid en temperatur som ugnen kan nå, och aluminiumoxiden gör det trögare så att det stannar där det lades på.

Lera, ytskikt och de två bränningarna

Lermassor

Lermassan är den lera som ett föremål är gjort av. Det finns tre huvudtyper.

• Lergods: en lermassa för lågtemperatur, ungefär kägla 06–02, som förblir porös. Den är ofta röd eller ljust gulbrun och behöver en glasyr för att hålla vatten.
• Stengods: en lermassa för mellan- till högtemperatur, ungefär kägla 5–10, som sintrar helt eller nästan helt.
• Porslin: en vit lermassa för högtemperatur, rik på kaolin, ofta genomlysande.

Sintrad betyder glasartad och inte porös; sintring är när en lermassa blir det under bränningen. Brittiska keramiker drar ofta gränsen efter temperatur i stället: stengods bränns över 1200 °C (2192 °F), lergods under. Mellantemperatur, kägla 5–6, hamnar strax på båda sidor om den gränsen.

Ytskikt och torkning

Slicker är lera uppslammad i vatten, för gjutning, hopfogning eller dekor. En engob är ett slickerliknande ytskikt, ofta färgat, med mer råvaror som inte är lera. En underglasyrfärg är färgad slicker eller oxiddekor, som oftast täcks av en transparent glasyr.

Obränt gods är rågods (källorna är oeniga om ordet gäller allt obränt gods eller bara torrt gods). När det torkar blir det först läderhårt, fast men fortfarande lite fuktigt, det stadium då godset svarvas och får handtag; sedan helt torrt, utan fritt vatten kvar, mycket skört och färdigt att brännas.

De två bränningarna

Den första, lägre bränningen är skröjbränningen (i Storbritannien biscuit), oftast kägla 08–04 (allra oftast 06–04), ungefär 942–1063 °C (1728–1945 °F). Efter den är godset starkt men poröst. Digitalfire, ett uppslagsverk om glasyrer på nätet, föreslår i regel mer än 15 % porositet, så att det skröjade godset suger vatten ur glasyren när den läggs på. Lågt skröjat gods (kägla 08–06) är porösare; högt skröjat gods (ofta kägla 04) är tåligare men tar inte lika lätt emot glasyr.

Potclays, en brittisk leverantör, beskriver skröjbränning till omkring 1000 °C (1832 °F), ungefär kägla 06. Med dessa källor sammantagna föreslår vi kägla 06–04 för en första skröjbränning: 998–1063 °C (1828–1945 °F) vid Ortons medelsnabba stigning.

Glasyrbränningen (brittiska keramiker säger ibland glost firing) smälter glasyren och gör, för stengods, även leran tät. Vid råglasering glaseras obränt gods, som sedan bränns bara en gång. Digitalfire berättar om ett fall i produktion där glasyren på råglaserat gods kröp vid kanterna tills en skröjbränning avhjälpte det, så börja med två bränningar. Bränna i en enkel keramikugn ger brännprogram för båda.

Käglor och värmearbete

Keramiker anger en bränning med en kägla: en smal keramisk pyramid som böjer sig när den har fått en bestämd mängd värme. Orton, som tillverkar dem, säger så här: ”Käglor mäter inte bara temperatur. De mäter värmearbete, den sammanlagda effekten av tid och temperatur.”

Värmearbetet är förklaringen: glasyr, lera och kägla påverkas alla av hur länge de är varma, inte bara av hur varma de är. Vid en långsam bränning böjer sig en kägla vid en lägre temperatur, vid en snabb vid en högre. I Ortons tabell böjer sig kägla 6 vid 1185 °C (2165 °F) när bränningen avslutas med en stigning på 15 °C (27 °F) per timme, vid 1222 °C (2232 °F) vid 60 °C (108 °F) per timme och vid 1243 °C (2269 °F) vid 150 °C (270 °F) per timme, där stigningen räknas över de sista 100 °C (180 °F). En kägla är färdig när spetsen har böjts 90°, vilket Orton kallar läget klockan 5.

Kägelnumren går från 022 till 42. En inledande nolla markerar den kallare serien, där ett högre nummer är kallare: kägla 06 är kallare än kägla 04, och kägla 01 kallare än kägla 1.

Ange och programmera bränningarna efter kägla, och se temperaturerna som ungefärliga. En kontrollkägla på en ugnsplatta bland föremålen, eller en kägelsats med tre käglor (en förvarningskägla ett nummer kallare än målet, målkäglan och en vaktkägla ett nummer varmare), visar det värmearbete som föremålen verkligen har fått.

Publicerade temperaturer varierar. Glazy anger högtemperatur, kägla 9–11, som ungefär 1280–1310 °C (2336–2390 °F), vilket stämmer med Ortons kolumn för snabb stigning, och Digitalfire uppger att de flesta ugnar når kägla 6 vid ungefär 1204 °C (2200 °F). Vårt råd: använd Ortons värden för medelsnabb stigning, som den här guiden gör, programmera efter kägla, och låt en kontrollkägla avgöra.

Utanför Nordamerika anger leverantörer ofta °C i stället för en kägla. Hermann Seger utvecklade den moderna käglan, som användes första gången i Berlin 1886, och Storbritannien har haft sina egna Staffordshirekäglor; deras nummer bör inte antas motsvara Ortonkäglornas, och vi har inte hittat någon tabell för att räkna om dem. Bränna i en enkel keramikugn går igenom käglor mer utförligt.

Från recept till Segerformel

Ett recept anger råvarorna efter vikt, oftast omräknade så att basen summeras till 100. Tillsatser (färgmedel, täckmedel och ställmedel) läggs till utöver de 100, oftast i procent av basen. För att se vad glasyren är räknar keramiker om receptet till Segerformeln (UMF), uppkallad efter Hermann Seger, som var först med dess uppställning i tre kolumner.

Receptsidan i Glazecalc gör alla fyra stegen direkt vid inmatningen, och visar resultatet i tre kolumner: flussmedel (R₂O och RO) som summeras till 1; stabilisatorer (R₂O₃: aluminiumoxid, och bor placeras ofta här); och glasbildare (RO₂: kiseldioxid). ”Normeringen är bara ett verktyg för att skala om”, skriver Glazy: två recept av olika råvaror men med samma Segerformel ”beter sig nästan likadant efter bränning”. Ettan är alltså en gemensam måttstock, inte en mängd som ska vägas upp. Digitalfire tillägger att metoden ”inte fungerar lika bra vid lägre temperaturer”, där bor inte är ett rent flussmedel, och att Segerformler är ”jämförande och bäst ses i sitt sammanhang”. Jämför ställer formlerna för två recept bredvid varandra, oxid för oxid.

Förhållandet kiseldioxid–aluminiumoxid

Det mest användbara enskilda talet är förhållandet kiseldioxid–aluminiumoxid: kiseldioxid dividerat med aluminiumoxid. I exemplet är 3,70 ÷ 0,41 ungefär 9.

Ett förhållande på 5–7 förutsäger på egen hand varken blankt eller matt: flussmedlen, boret och käglan flyttar alla gränsen. Glazy anger en typisk flussmedelsbalans för stabila glasyrer på 0,2 R₂O med 0,8 RO, upp till 0,3 R₂O med 0,7 RO. Mer alkali gör smältan mer lättflytande och höjer dess värmeutvidgning, och därmed risken för krackelering.

Glödförlust

Glödförlust (LOI) är den vikt en råvara förlorar i ugnen när vatten, koldioxid, organiskt material eller svavel avgår som gas. En bränd glasyr har ingen glödförlust, så Segerformeln utelämnar den.

Gas som avgår efter att glasyren har börjat smälta måste bubbla ut genom den och orsakar, med Digitalfires ord, ”bubblor, blåsor, nålstick, krypning”. Talk fortsätter att avge gas till ungefär 899 °C (1650 °F). Frittor, kalcinerade råvaror (upphettade i förväg för att driva ut gaserna) och ändringar i bränningen hjälper alla.

Äldre böcker gör de här beräkningarna för hand, med molekylvikt (vikten av en mol av en råvara eller oxid) och ekvivalentvikt (den vikt av en råvara som ger en mol av en oxid). Enligt vår beräkning ger ungefär 100 g krita en mol, 56 g, kalciumoxid. En kalkylator sköter båda.

Frittor och råvaror

Frittor

En fritta är glas som har tillverkats i en fabrik: mineral som smälts, kyls hastigt i vatten och mals. Frittningen gör lösliga råvaror som borax olösliga, binder giftiga oxider som bly och barium i ett stabilt glas, ger en jämnare råvara än obearbetade mineral och driver ut gaser, så att frittade glasyrer är ”mycket mer felfria” (Digitalfire). Frittor smälter också tidigt: en natriumfritta är aktiv vid kägla 06, medan fältspat ”först börjar mjukna vid kägla 6”. De kostar mer, de behöver lera för att hållas i suspension (Digitalfires exempel är 85 % fritta med 15 % lera), och de är ”teoretiskt olösliga, men i praktiken är de inte det”.

Nordamerikanska frittor benämns efter tillverkare och nummer: Ferro Frit 3134 (Ferro heter nu Vibrantz) finns i ungefär 22 % av de offentliga recepten på Glazy. Brittiska recept anger oftare allmänna frittor, till exempel boraxfritta.

De vanliga råvarorna

Regionala namn

• Kaolin heter china clay i Storbritannien; australiska leverantörer säljer det som Eckalite.
• Flinta är ett äldre brittiskt namn på kvarts. Brittiska leverantörer säljer fortfarande kalcinerad flinta som en egen produkt, så ”flint” i ett brittiskt recept betyder troligen kalcinerad flinta, och i ett amerikanskt troligen mald kvarts. Båda säljs som källor till kiseldioxid; kontrollera analysen.
• China stone och Cornish Stone (Cornwall stone) är samma råvara, besläktad med fältspat.
• Krita (engelska whiting) är kalciumkarbonat; tyska leverantörer kallar den Kreide (krita).

Bedöm en råvara efter de oxider den ger, inte efter namnet. Glazecalc arbetar så: leverantörens analys kan läggas in på sidan Råvaror, och Prova dagens råvaror och jämför, Föreslå mängder och jämför och Matcha med det jag har utgår alla från oxiderna efter bränning, inte från namnen.

Råvaror förändras också. Custer-fältspat togs ur produktion 2023. Den ursprungliga gruvan för Gerstley Borate stängdes omkring 1999–2000; Laguna säljer fortfarande en produkt under det namnet, och Gillespie Borate är den vanligaste ersättningen. Källorna är oeniga om Gillespie ersätter Gerstley Borate pund för pund (dess tillverkare och Potclays säger ja, Digitalfire och andra nej), så jämför de två i Glazecalc och testa sedan en liten sats.

Färgmedel och täckmedel

Ett färgmedel är en metalloxid eller ett metallkarbonat som färgar en glasyr; en färgkropp är ett fabrikstillverkat färgmedel, stabilare och jämnare än obearbetade oxider. Färgmedel utgör oftast under 5 % av basen, många under 1 %, och ett karbonat färgar ungefär hälften så starkt som motsvarande oxid.

Mängderna för kobolt och krom är verkligen omstridda. Glazy skriver att 0,1 % kobolt räcker för en blå färg; Glendale Community College anger ½–2 % eller ½–3 % beroende på ugnsatmosfären; Birdie Boone skriver i Pottery Making Illustrated 3 % eller mindre. För krom anger Boone under 0,5 % och Glendale 2–3 %. Det säkra sättet är att börja lågt och göra en provserie: en rad provbitar där en råvara ökas stegvis från lite till mycket.

Basglasyren påverkar färgen. En blank, transparent bas ger den klaraste färgen; sidenmatta och matta baser, som oftast har mer aluminiumoxid, dämpar den. Magnesium drar kobolt mot lila, zink gör krom brunt, och krom med tenn ger rosa.

Täckmedel

Ett täckmedel gör en glasyr opak, så att den döljer leran; en transparent glasyr låter leran synas.

Passning och glasyrfel

Både lera och glasyr utvidgas när de värms och krymper när de svalnar, var och en med sitt eget mått: sin värmeutvidgning. Passningen mellan glasyr och skärv är hur väl de två stämmer överens. Vid god passning hamnar glasyren under lätt tryckspänning från skärven; Digitalfire skriver att lite tryckspänning gör godset starkare, medan för mycket kan försvaga det och till och med få det att spricka.

Krackelering och avskalning

Krackelering är ett nätverk av fina sprickor. Glasyrens värmeutvidgning är högre än skärvens, så när den svalnar krymper den mer, sträcks ut och spricker, oftast på grund av för mycket natrium och kalium (Na₂O, K₂O). Krackelering kan också uppstå senare, vid användning, efter upprepad plötslig avkylning, till exempel kontakt med kalla vätskor. När den är avsiktlig, som vid raku, kallas den krackelyr. Digitalfire skriver att ”i 95 % av fallen är lösningen att justera glasyrens värmeutvidgning”; reglerad kylning skjuter bara upp krackeleringen. Digitalfires test: värm godset till ungefär 149 °C (300 °F), sänk ned det i isvatten och gnid tuschpenna över det så att sprickorna syns.

Källorna är oeniga om den första åtgärden. Glazy föreslår att tillsätta kiseldioxid eller aluminiumoxid; Digitalfire svarar att extra kiseldioxid ”bara späder ut KNaO” (natriumet och kaliumet); Linda Bloomfield tillsätter bor eller minskar fältspaten, en råvara i taget. Vårt råd: byt i receptkalkylatorn ut en del av natriumet och kaliumet mot flussmedel med lägre värmeutvidgning (bor, litium, magnesium, kalcium), kontrollera ändringen med Jämför, och bekräfta med isvattentestet.

Avskalning är motsatsen: glasyrens värmeutvidgning är mycket lägre än skärvens, så den hamnar under för stark tryckspänning och flagnar av vid mynningar och kanter. Digitalfire varnar för att flagorna kan vara rakbladsvassa och skulle kunna sväljas, och Glazy kallar avskalning ”ännu farligare än krackelering på bruksgods”. Lösningen är en glasyr med högre värmeutvidgning eller en lermassa med lägre värmeutvidgning.

Blankt och matt

En blank yta är reflekterande och slät, en sidenmatt yta har en dämpad lyster, och en matt yta är glanslös. En blank yta kräver ett helt utsmält glas. Matthet kan komma av mycket aluminiumoxid (ett lågt förhållande kiseldioxid–aluminiumoxid), av flussmedel som kalcium, magnesium, barium eller strontium som bildar små kristaller när glasyren svalnar, eller av underbränning.

Vanliga glasyrfel

Ändra en sak i taget, och spara provbitarna.

Livsmedelssäkerhet

Utlösning av metaller är när metall löses ut ur en bränd glasyr och går över i mat eller dryck, och en glasyr kan se perfekt ut och ändå göra det. Vid de tester som lagen föreskriver får det brända föremålet stå i en sur lösning, och det bly och kadmium som löses ut mäts.

Blyfri är inte detsamma som livsmedelssäker

Reglerna i USA, EU, Storbritannien och Australien begränsar hur mycket bly och kadmium ett bränt föremål avger, inte vad glasyren innehåller. ”Blyfri” tar bort en fara; det är inget betyg på livsmedelssäkerhet. Även andra oxider löses ut: Glazy varnar för att glasyrer med mycket barium ”kan avge metaller och i regel inte är livsmedelssäkra”, Digitalfire skriver att koppar ”kan göra att metaller löses ut ur en glasyr; testa den”, och Glazy rekommenderar inte längre blyglasyrer för bruksgods.

En insidesglasyr är en stabil, oftast transparent eller vit glasyr för ytor som kommer i kontakt med mat. Enligt vår bedömning är en insidesglasyr utan färgmedel, barium, bly eller litium, som smälter ut helt, inte krackelerar och tål slitage, det val som innebär lägre risk. Lägre risk är inget bevis.

Gränsformler (Digitalfire föredrar målformler) anger typiska intervall i Segerformeln för stabila glasyrer vid en viss kägla: Digitalfires målvärden för kägla 6 sätter aluminiumoxid till 0,285–0,64 och kiseldioxid till 2,4–4,7. De vägleder mot en sund kemi men bevisar ingenting; Digitalfire undviker ordet ”limit” (gräns) eftersom det antyder att glasyrer inom intervallen ”på något sätt är säkra”. Verktygen i Glazecalc för att ändra ett recept säger till när det nya receptet går över en rekommenderad gräns, till exempel mycket bor vid kägla 6, och vad glasyren troligen kommer att göra.

De lagstadgade gränsvärdena skiljer sig mellan länder. Tabellen visar det egna landets gränsvärden, i de enheter som lagen själv använder; välj ett annat land för att jämföra.

I USA behandlas dekorativt keramikgods som ser användbart ut för mat som matgods, om det inte har en påklistrad etikett och en permanent märkning formad eller inbränd i botten, till exempel ”Not for Food Use. May Poison Food” (inte avsett för livsmedel; kan förgifta maten), eller ett hål genom den yta som kommer i kontakt med mat. EU fastställer gränsvärden för bly och kadmium i rådets direktiv 84/500/EEG, och Storbritannien behåller samma värden i sin egen lag. Från och med den 29 maj 2026 tillåter Nederländerna, Belgien och Luxemburg ungefär 130 till 150 gånger mindre bly och ungefär 15 gånger mindre kadmium. Australien har gränsvärden för importerat gods; vi har inte hittat något officiellt gränsvärde för gods som tillverkas i Australien eller Nya Zeeland.

Testning

FDA skriver att testkit med provpinnar för hemmabruk kan visa bly som kan lösas ut, men Ceramics New Zealand varnar för att testpennor inte är gjorda för keramik och ger falskt positiva resultat. Se ett positivt resultat som ett skäl att sluta använda föremålet, och ett negativt resultat som något som inte bevisar någonting. Ett laboratorietest av metallavgivningen från det brända föremålet (ASTM C738 i USA; EN 1388 eller ISO 6486 i Europa) är det verkliga svaret.

Specifik vikt och glasering

Specifik vikt

Glasyrpulver blandat med vatten är ett glasyrslam. Glasyrslammets specifika vikt (SG) är dess vikt jämfört med samma volym vatten, som har specifik vikt 1,0: ju högre den är, desto mer pulver i hinken. Äldre brittiska böcker anger i stället pintvikt (pint weight). Glazy kallar 1,4–1,5 ”en bra utgångspunkt för de flesta glasyrer”. Mät genom att väga exakt 100 mL glasyrslam (Glazy föreslår en spruta) och dividera med 100: 145 g betyder specifik vikt 1,45. Flytvikter är opålitliga i geléartade glasyrer, och vatten avdunstar, så kontrollera igen före glaseringen.

Målvärdena skiljer sig mellan källorna. Digitalfire anger 1,40–1,50 för doppglasyrer och 1,25–1,55 för köpta penselglasyrer, medan Potclays anger 1,71–1,81 för penselglasering och 1,71 för sprutning. Vårt råd: doppa vid ungefär 1,45 med glasyren lätt geléartad, följ etiketten för en penselglasyr, och skriv upp det som fungerar.

Ett flockningsmedel (ett slags ställmedel: epsomsalt, ättika eller kalciumklorid) gör ett glasyrslam lätt geléartat, så att det blir tixotropt: det flyter när det rörs om och stelnar när det står stilla, för ”en jämn glasyrbeläggning utan droppar”. Ett flytmedel (vattenglas eller Darvan) gör det tunnare. Blanda en glasyr går igenom blandning och justering.

Lägga på glasyr

Gör först rent det skröjade godset från damm och fett med en knappt fuktig svamp i stället för att tvätta det, vilket gör det genomblött. Blås inte bort dammet med tryckluft och borsta det inte torrt: det sprider kvartsdamm i luften (Säker blandning och ventilation).

• Doppning ”ger i allmänhet ett lager med jämn tjocklek” (Robin Hopper). Dopptiden avgör tjockleken: Digitalfire påpekar att köpta doppglasyrer görs med ungefär 1,4 för en dopptid på 5 sekunder och 1,5 för en dopptid på 1 sekund.
• Glasyr för hällning bör vara ”lite tunnare än när den används för doppning”; där hällningarna överlappar blir lagret dubbelt och kan rinna.
• Penselglasyrer innehåller ett lim, till exempel glasyrlim (CMC), som hjälper glasyren att flyta ut och fästa och sedan bränns bort. De flesta behöver flera lager, ofta två eller tre; följ etiketten.
• Sprutning kräver en mycket tunnare glasyr, som läggs på i ”flera tunna lager som gradvis bygger upp tjockleken”.

Ett för tjockt lager kan krypa, få blåsor eller rinna. Leverantörernas tumregler sträcker sig från tjockleken på ett kreditkort till tjockleken på ett amerikanskt tiocentsmynt, enligt vår uppskattning ungefär 1 mm torr glasyr; provbitar med några olika tjocklekar är den pålitliga kontrollen. Vax på foten stöter bort glasyren, så att föremålet inte kan fastna på ugnsplattan, och plattengobe, ett värmetåligt skikt som ofta består av kaolin och kvarts, skyddar ugnsplattorna mot droppar.

Oxidation och reduktion

Gaserna i ugnen, ugnsatmosfären, påverkar hur glasyrerna blir. Oxidation innebär gott om syre. ”Elugnar är synonyma med oxidationsbränning”, skriver Digitalfire, och oxidationsglasyrer är i regel klarare i färgen än reduktionsglasyrer, särskilt vid lägre temperaturer. Vid oxidation ger koppar gröna och turkosa toner, och järn bruna, ljusbruna och röda. En dåligt ventilerad elugn full av gods som avger gaser kan få en mer neutral atmosfär än avsett; ett utsug som är anslutet direkt till ugnen hjälper.

Reduktion begränsar avsiktligt syret, oftast i en gas-, ved- eller specialugn. Koppar blir rött, och järn blir ett starkare flussmedel och ger celadon (blågrön till gråaktigt grön, av ungefär ½–2 % järn) och tenmoku (temmoku: brunsvart, ungefär 5–6 % järn). Glazy skriver att celadonglasyrer och kopparröda glasyrer ”är beroende av reduktion”. Leran förändras också: i en jämförelse från Digitalfire blev en stengodsmassa grå vid reduktion och gulaktig vid oxidation. Kiselkarbid i en glasyr kan ge små områden med reduktion även i en elugn. För reduktion från kägla 010 till kägla 3 rekommenderar Orton sina järnfria käglor.

Räkna med att ett recept som är skrivet för reduktionsbränning i gasugn blir annorlunda i en elugn: en celadon eller kopparröd glasyr som är beroende av reduktion ser inte likadan ut vid oxidation. Kontrollera vilken atmosfär ett recept är gjort för, och skriv in den egna, tillsammans med käglan, i receptets anteckningar i Glazecalc.

Alla ugnar, även elugnar, avger ugnsgaser, så ventilera dem. Säker blandning och ventilation förklarar hur.

Ordlista

Aluminiumoxid (Al₂O₃; alumina)

Den viktigaste stabilisatorn: hindrar att glasyren rinner och ger hårdhet. Kommer från leror och fältspater.

Avglasning (devitrification)

Kristaller som växer ur glaset tidigt under avsvalningen, där de inte är önskade.

Avskalning (shivering)

Glasyr som flagnar av vid kanter eftersom den står under för stark tryckspänning; en fara på bruksgods.

Bentonit (bentonite)

En mycket fin lera som tillsätts med 1–3 % för att hindra att glasyren sjunker till botten.

Blank, sidenmatt och matt (gloss, satin and matte)

Reflekterande och slät; en dämpad lyster; glanslös.

Bor (B₂O₃; boron)

Formellt en glasbildare men används som flussmedel; nödvändigt från kägla 06 till kägla 6.

Flockningsmedel och flytmedel (flocculant and deflocculant)

Tillsatser som gör ett glasyrslam geléartat (epsomsalt, ättika) eller tunnare (vattenglas, Darvan).

Flussmedel (flux)

En oxid som sänker smälttemperaturen för kiseldioxid.

Fritta (frit)

Fabrikstillverkat glas, smält, snabbkylt och malt, som gör lösliga eller giftiga oxider olösliga.

Fältspat (feldspar)

Ett mineral som ger alkaliskt flussmedel tillsammans med aluminiumoxid och kiseldioxid: kalifältspat, natronfältspat eller nefelinsyenit.

Färgmedel och färgkropp (colorant and stain)

En metalloxid eller ett metallkarbonat som färgar glasyr; en färgkropp är ett fabrikstillverkat, stabilare färgmedel.

Förhållandet kiseldioxid–aluminiumoxid (silica to alumina ratio)

Kiseldioxid dividerat med aluminiumoxid i Segerformeln: högre tenderar mot blankt, lägre mot matt.

Glasbildare (glass former)

Den oxid som bygger upp glaset, oftast kiseldioxid.

Glasyr (glaze)

Ett lager glas som smälter vid bränningen och försluter och dekorerar ett föremål.

Glasyrbränning (glaze firing; UK: glost firing)

Bränningen som smälter glasyren.

Glasyrlim, CMC (CMC gum)

Ett cellulosalim som gör att glasyren går lättare att pensla på och fäster bättre; det bränns bort.

Glödförlust, LOI (loss on ignition)

Vikt som går förlorad vid bränningen som vatten, koldioxid, organiskt material eller svavel.

Gränsformel, målformel (limit formula, target formula)

Typiska intervall i Segerformeln för stabila glasyrer vid en viss kägla; en vägledning, ingen garanti.

Insidesglasyr (liner glaze)

En stabil, oftast transparent eller vit glasyr för ytor som kommer i kontakt med mat.

Kaolin (UK: china clay)

En ren vit lera som ger aluminiumoxid och kiseldioxid; håller glasyren i suspension. Australien: Eckalite.

Kiseldioxid (SiO₂; silica)

Glasbildaren; som råvara även kallad flinta eller kvarts.

Krackelering (crazing)

Fina sprickor i en glasyr som krymper mer än sin skärv; krackelyr när de är avsiktliga.

Krita (whiting)

Kalciumkarbonat, det viktigaste kalciumflussmedlet; förlorar över 40 % av sin vikt vid bränningen. Tyska: Kreide.

Krypning (crawling)

Glasyr som drar ihop sig till pärlor under bränningen och lämnar bar lera.

Kylsprickor (dunting)

Sprickor i ett föremål från spänningar vid avkylning eller uppvärmning, ofta vid kvartsomvandlingen, 573 °C (1063 °F).

Kägla (cone)

En kalibrerad keramisk pyramid som böjer sig vid ett bestämt värmearbete. En kontrollkägla visar vad föremålen har fått.

Lergods (earthenware)

En lermassa för lågtemperatur (ungefär kägla 06–02) som förblir porös.

Livsmedelssäker (food safe)

Enligt lagen: avger mindre bly och kadmium än gränsvärdena i ett test med syra. Inte detsamma som blyfri.

Nålstick och blåsor (pinholing and blistering)

Små hål, eller kratrar med vassa kanter, där gas har tagit sig ut genom smältan.

Oxid (oxide)

En förening av ett grundämne med syre; en oxidanalys anger oxiderna i viktprocent.

Oxidation och reduktion (oxidation and reduction)

Bränning med gott om syre (elugnar), eller med begränsat syre (oftast gas eller ved).

Passning mellan glasyr och skärv (glaze fit)

Hur väl glasyrens och skärvens värmeutvidgning stämmer överens; vid god passning står glasyren under lätt tryckspänning.

Piplera (ball clay)

En plastisk lera med mer järn och organiskt material än kaolin.

Plattengobe (kiln wash)

Ett värmetåligt skikt som skyddar ugnsplattor mot droppar.

Porslin (porcelain)

En vit, kaolinrik lermassa för högtemperatur, ofta genomlysande.

Provserie (line blend)

Prov där en råvara ökas stegvis mellan två mängder. En triaxialblandning varierar tre i ett rutnät.

R₂O och RO (R₂O and RO)

De alkaliska flussmedlen (Na₂O, K₂O, Li₂O) och flussmedlen av alkaliska jordartsmetaller (CaO, MgO, BaO, SrO, med ZnO).

Recept (batch recipe)

En glasyrs råvaror efter vikt, oftast summerade till 100.

Råglasering (once-firing, single firing)

Att glasera obränt gods och bränna det bara en gång.

Rågods (greenware)

Obränt gods: läderhårt när det är fast men fuktigt, helt torrt när inget fritt vatten finns kvar.

Segerformel, UMF (unity molecular formula, Seger formula)

En glasyrs oxider som antal molekyler, omräknade så att flussmedlen summeras till 1.

Sintring (vitrification)

När en lermassa blir glasartad och tät under bränningen.

Skröjbränning (bisque; UK: biscuit)

Den första, lägre bränningen, oftast kägla 08–04 (allra oftast 06–04), som lämnar godset starkt men poröst.

Slicker och engob (slip and engobe)

Lera i vatten; en engob är ett slickerliknande ytskikt med mer råvaror som inte är lera.

Specifik vikt, SG (specific gravity)

Ett glasyrslams vikt jämfört med samma volym vatten. I äldre brittiska källor: pintvikt.

Stabilisator (stabilizer)

En oxid, främst aluminiumoxid, som gör smältan trögare och ger hållbarhet.

Stengods (stoneware)

En lermassa för mellan- till högtemperatur (ungefär kägla 5–10) som sintrar helt eller nästan helt.

Tillsats (additive)

Ett färgmedel, täckmedel eller ställmedel som tillsätts utöver receptets 100.

Tixotropi (thixotropy)

Att flyta när det rörs om och stelna till en mjuk gelé när det står stilla.

Täckmedel (opacifier)

En råvara, till exempel zirkonsilikat, tennoxid eller titandioxid, som gör glasyren opak.

Underglasyrfärg (underglaze)

Färgad slicker eller oxiddekor, oftast under en transparent glasyr.

Utlösning av metaller (leaching)

Metaller som löses ut ur en bränd glasyr och går över i mat eller dryck.

Vax (wax resist)

Vax som målas där glasyren inte får hamna, oftast på foten.

Värmearbete (heatwork)

Den sammanlagda effekten av temperatur och tid i en ugn; det som käglor mäter.

Källor

• Glazy Help: Glaze
• Glazy Help: Oxides
• Glazy Help: Raw materials
• Glazy Help: Glossary
• Glazy Help: Analyses
• Glazy Help: Firing
• Glazy Help: Defects
• Glazy Help: Specific gravity
• Orton Ceramic Foundation: Pyrometric cone chart, °F (via The Ceramic Shop)
• Digitalfire: Bisque
• Digitalfire: Bentonite
• Digitalfire: Unity molecular formula
• Digitalfire: LOI
• Digitalfire: Frit
• Digitalfire: Limit formula
• Digitalfire: Glaze crazing
• Digitalfire: Glaze shivering
• Digitalfire: Specific gravity
• Digitalfire: Oxidation firing
• Ceramic Arts Network: Common glaze faults and how to correct them (Linda Bloomfield)
• Ceramic Arts Network: An introduction to color (Birdie Boone)
• Ceramic Arts Network: 8 ways to apply glaze (Robin Hopper)
• Glendale Community College: Glaze color
• Potclays: The difference between stoneware and earthenware
• US FDA: Compliance Policy Guide Sec. 545.450, Pottery (ceramics), lead contamination
• EUR-Lex: Council Directive 84/500/EEC of 15 October 1984 on the approximation of the laws of the Member States relating to ceramic articles intended to come into contact with foodstuffs
• eCFR: 21 CFR 109.16, Ornamental and decorative ceramicware